Inte okej, ge dig bara

Varför fattar du inte?

Hur svårt kan det vara?

Hur kan man vara så trög?

Hur kan man vara så dum?

Det håller inte, ge dig och väx upp någon gång.

Det är inte okej, inte under några omständigheter alls!!

Om du nu mår dåligt så ta tag i det själv istället för att såra andra.

Den som var din nära vän, den som du typ alltid var med.

Älska

-Vem älskar du?

-Jag vet inte..

-Vet inte? Men Erik då, älskar du inte honom?

- Jo, eller det tror jag i alla fall..

Nu vet jag, det finns några jag älskar

-Erik

-Farmor

-Pappa

-Jenny

-Jonny

-Edit

-Linnea

Ni är så sjukt grymma, hur skulle det vara utan er?

Ni är den större delen av mitt allt.

saknad

Börjar sakna träningen lite nu.

Eller inte träning kanske,

bara att röra lite liksom.

Så att man kommer nära målet,

där man var innan.

Det man saknar och det

som var så bra, helt perfekt.

Allt var så skönt,

bara så rätt liksom.

Vill bara att det ska komma

tillbaka så att man kommer

till målet igen där allt var så rätt.

Man behöver inte träna direkt,

bara röra, det betyder ju att man

är nära.

Saknaden börjar bli stor nu,

men det går inte bara ta tag

i det för det är något som fattas.

Men kanske om ett tag, typ en månad.

Då kan jag ta tag i det, börja röra,

det betyder ju att jag är nära.

Då är allt på sin plats igen

- redo att börja träna.

Det känns som att jag börjar bli galen,

är vi förvånade?

-Skulle inte tro det.

Som en labyrint med två smala slut, ett rätt och ett "fel" och massa återvändsgränder

Vandringen mot målet började.

Det började bra och när man trodde

att man kommit på rätt väg så sket allt sig.

All energi kom upp och försvann bara,

ville aldrig stanna kvar - man gav upp.

Tillslut kom en tid, man beslöt sig för

att lämna den jobbiga vägen

ta en paus i en försmak av himlen.

Allt var underbart, slippa och tänka på målet

av den oändliga labyrinten med

1000 återvändsgränder och ett litet slut

- svårt att pricka.

Efter en tid trodde man sig vara redo för vägen igen

och tiden i himlen var slut.

Men nej, man var bara ett ynka steg närmare

målet och tappade nästan all energi igen,

man fixade inte så man fick någon energi.

Man ville inte be om hjälp att nå målet,

man orkade inte - skulle det hjälpa?

Det finns TVÅ som försöker sig

förstå sig på denna vandring på den långa vägen.

Det är bara EN som KAN och den andra

gör ett sjukt bra jobb!!

Stöttar alltid, någon man alltid kan luta sig

tillbaka på.

Men under en viss tid, när återvändsgränderna

är många så försvann den som försöker så sjukt

mycket.

Då är det bara lite på det man tror och slänga

allt på Honom, Han som KAN förstå.

Men frågan är - kan man någonsin träffa detta smala

slut som är rätt utan att gå via det som är fel när man

gått in i så många återvändsgränder?

Känns inte så just nu.