Tänk om? Eller egentligen när..

Vad gör man när man älskar/tycker om någon så mycket så att man blir rädd?

Tänk om det händer något, blir fel med allt liksom.

Det kan ta en sekund och sedan är det borta och allt blir skit.

Tänk om det skulle hända?

Det är väl egentligen bara en tidsfråga..

Just nu har jag det så himla bra!!

Jag har världens bästa vänner, världens bästa pojkvän och allt stämmer, nästan..

Nu förtiden är jag så himla glad och allt känns så himla bra!!

Det går typ inte förklara, det bara är så helt enkelt.

Tack

Tack för att du använder mig!

Jag har längtat efter denna dagen så kommer den.

-Vi tänkte planera fredagkvällarna i höst och vill ha några från gymnasiet, är du på?

-Självklart!

-Ska du med till krokholmen? vi hade tänkt planera lite där.

-Jag hade tänkt att jag skulle med dit.

Äntligen kommer denna dag då Jag blir använd av Dig.

För att sprida Dig, äntligen.

Det finns inte ord för att beskriva denna lycka men Jag hoppas att Du förstår vad jag menar.

Inte okej, ge dig bara

Varför fattar du inte?

Hur svårt kan det vara?

Hur kan man vara så trög?

Hur kan man vara så dum?

Det håller inte, ge dig och väx upp någon gång.

Det är inte okej, inte under några omständigheter alls!!

Om du nu mår dåligt så ta tag i det själv istället för att såra andra.

Den som var din nära vän, den som du typ alltid var med.

Älska

-Vem älskar du?

-Jag vet inte..

-Vet inte? Men Erik då, älskar du inte honom?

- Jo, eller det tror jag i alla fall..

Nu vet jag, det finns några jag älskar

-Erik

-Farmor

-Pappa

-Jenny

-Jonny

-Edit

-Linnea

Ni är så sjukt grymma, hur skulle det vara utan er?

Ni är den större delen av mitt allt.

saknad

Börjar sakna träningen lite nu.

Eller inte träning kanske,

bara att röra lite liksom.

Så att man kommer nära målet,

där man var innan.

Det man saknar och det

som var så bra, helt perfekt.

Allt var så skönt,

bara så rätt liksom.

Vill bara att det ska komma

tillbaka så att man kommer

till målet igen där allt var så rätt.

Man behöver inte träna direkt,

bara röra, det betyder ju att man

är nära.

Saknaden börjar bli stor nu,

men det går inte bara ta tag

i det för det är något som fattas.

Men kanske om ett tag, typ en månad.

Då kan jag ta tag i det, börja röra,

det betyder ju att jag är nära.

Då är allt på sin plats igen

- redo att börja träna.

Det känns som att jag börjar bli galen,

är vi förvånade?

-Skulle inte tro det.

Som en labyrint med två smala slut, ett rätt och ett "fel" och massa återvändsgränder

Vandringen mot målet började.

Det började bra och när man trodde

att man kommit på rätt väg så sket allt sig.

All energi kom upp och försvann bara,

ville aldrig stanna kvar - man gav upp.

Tillslut kom en tid, man beslöt sig för

att lämna den jobbiga vägen

ta en paus i en försmak av himlen.

Allt var underbart, slippa och tänka på målet

av den oändliga labyrinten med

1000 återvändsgränder och ett litet slut

- svårt att pricka.

Efter en tid trodde man sig vara redo för vägen igen

och tiden i himlen var slut.

Men nej, man var bara ett ynka steg närmare

målet och tappade nästan all energi igen,

man fixade inte så man fick någon energi.

Man ville inte be om hjälp att nå målet,

man orkade inte - skulle det hjälpa?

Det finns TVÅ som försöker sig

förstå sig på denna vandring på den långa vägen.

Det är bara EN som KAN och den andra

gör ett sjukt bra jobb!!

Stöttar alltid, någon man alltid kan luta sig

tillbaka på.

Men under en viss tid, när återvändsgränderna

är många så försvann den som försöker så sjukt

mycket.

Då är det bara lite på det man tror och slänga

allt på Honom, Han som KAN förstå.

Men frågan är - kan man någonsin träffa detta smala

slut som är rätt utan att gå via det som är fel när man

gått in i så många återvändsgränder?

Känns inte så just nu.

..

Det går inte att förklara med ord, men Du ser det ändå.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Min idol måste nog vara Pippi.

Tänk att vara som henne

- aldrig bli gammal

- ha en mamma som är en ängel i himlen

- en pappa som är negerkung på kurrekurreduttön

- göra som man vill

- inte gå i skolan och strunta i pluttifikationstabellen

- ha en kappsäck full med guldpengar

- ha en egen "villavillekulla"

- ha en egen häst och en apa

- äta krumelurpiller

Ja helt enkelt vara och göra precis som jag vill!!

Aldrig bli vuxen och inte behöva jobba.

Vill jag göra något så rör jag bara på fläsket och gör det liksom.

Hos henne låter det nog "hur svårt kan det vara, gör det bara"

Hos mig låter det "det är omöjligt, du vet ingen annan som har gjort det. Hur kan då du göra det" eller "tänk om du misslyckas, vad gör jag då? Dör?"

Jag vill också ha det enkelt och bara leva livet utan massa motstånd!

Jag vill åka till Indien för att möta en indianhövding och få några krumelurpiller!

Det är något som skaver,

men jag vet inte vad.

Det är något,

men jag kan inte sätta

ordet på det riktigt.

Jag blir så trött på det.

Jag har bestämt mig för att

strunta i det men ändå är

det som ett skav som har

blivit en blåsa som

håller på att spricka,

kanske blir det ett sår.

Varför kan det inte bara försvinna?

Varför går det inte att ignorera?

Jag har klarat av att stå ut med

blåsan hur länge som helst

utan att den har spruckit

så varför skulle den göra det nu?

Efter 17 år håller blåsan på att spricka,

kanske blir det ett sår..

Hur ska man göra?

Vad ska man ta sig till?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket!

Vi skulle ses till helgen men du blev sjuk

med något virus.

Ett virus som inte försvinner på några dagar,

som alla andra.

Jag vill ju bara träffa dig, vara med dig!

Det går inte beskriva med ord hur det känns,

det känns bara så sjukt.. aa jag vet inte vad.

Vi som skulle ha det så bra när vi skulle ses.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att du blir

frisk tills vi ska ses.

Hur ska det annars gå ihop?

Jag åker ju sedan.

Jag är ledig en dag innan jag åker, kanske kan

få ihop det då, hoppas!

Jag vill bara träffa dig

vara med dig

känna att du är MIN!

Hur vet man?

 

Ibland kommer man till situationer då man inte vet hur man ska tänka eller hur man ska göra. 

De är svårt, hur ska man veta vad som är rätt??

Visst man vet inte det och man kommer inte få reda på det förrän man har testat, men vågar man ta den risken? 

Just nu befinner jag mig i en sådan situation, jag vet inte riktigt om jag ska ta upp det eller inte. 

Jag vet att jag borde ta upp det men tänk om jag förstör något då?

Är det för tidigt att ta upp det?

Är det ens något som jag behöver ta upp?

Hur ska man veta?

Jag har pratat med några om det och dom tycker att jag ska ta upp det och det tycker egentligen jag också men tänk om jag förstör något då, det är ju det sista jag vill!!

Men är det värt att ta risken som det kan bli om jag inte pratar om det? -känns inte så.. 

Men ändå kanske jag ska våga ta steget, antingen så delar det oss eller så för det oss ihop mer.

-Hur vet man vad som mest rätt?

Att satsa

Idag satt jag och kollade på "i huvudet på Anja Pärsson". Dom pratade en del om VM och då sa hon att hon var tippad som typ 7-8 men hon gick in och satsade på att vinna, de flesta tyckte att hon var sjuk men det struntade hon i. 

Det är ungefär som jag..

Ska man hålla på med något så ska man göra det helhjärtat, inte någon halvgrej.

Man ska vara bland dom bästa annars funkar det inte. 

Samtidigt måste man kunna utvecklas. 

Jag ger mig ju aldrig in på något som jag vet att jag inte är/kommer att vara/bli bäst i. 

Det är som jag och min snowboard..

Jag tycker att det skulle vara hur kul som helst att gå på snowboardgymnasium. 

En del har frågat om jag inte ska göra det bl a min pappa, det låter ju grymt. 

Jag kollade lite på det ett tag. 

Vad tror ni händer?

Jag kommer på att typ alla skulle vara bättre ön min och jag skulle inte bli så bra så att jag kan i stort sett ägna mig åt det hela tiden så varför slösa tid på det då?

Det finns ju verkligen ingen anledning till det och dessutom skulle jag ju bara slösa bort andras tid. 

Så det blir helt enkelt:

- Jag satsar bara på det som jag kan bli bäst i, kan jag inte det så skiter jag i det!